Åren går och går men kommer aldrig tillbaka

I natt upptäckte jag att det var 11 år sen jag gick på lekis. 11 ÅR!?
Jag tänkte tillbaka till den tiden och för ett par sekunder tänkte jag att det var typ 5 år sen, sen tänkte jag efter och kom på att det var 11 år sen! :O Det känns som man har haft en minneslucka i typ 5år, tiden har gått så fort!
Jag fyller 17 år om en månad liksom, jag är ju fortfarande ung men om ett år blir jag myndig. What?! Det har inte riktigt gått in i mitt huvud. Det känns som brorsan nyss var 17 år och syrran var 15år, och det var helt sjukt att brorsan skulle snart bli myndig. Nu är dom ju vuxna och brorsan har ju t.o.m barn nu. Shit va tiden gått fort. Låter som jag är helt dum i huvudet nu. Men man tänker ju inte på vad fort tiden går, den bara går och sen helt plötsligt en dag vaknar man upp och inser vad fort det gått.
Här om dagen pratade jag och syrran om att man kommer ju aldrig få tillbaka sin barndomstid, vilken känns ganska sorligt. Allt var ju så himla lätt på den tiden, det största problemen var när nallen gick sönder eller om man hade fått en gräsfläck på sina finkläder. Man klädde på sig på morgonen käkade lite frukost och sen ut och lekte. Man oroade sig om något alls, ingen stress heller. Inga skolarbeten som man skulle hålla reda på, inga deprissioner, ingenting! Helt underbart! Nu har man att se fram emot ännu mer saker man ska hålla reda på, räkningar, lån, försäkringer o.s.v.

Aja det var allt för denna gång.