Det sista andetaget :'(

Ända sen i onsdags så har tårarna kommit minst varje kväll. Även på dagarna några dagar. Varje kväll har det varit tårarna som följt med mig till sömns. Jag saknar Krissi så otroligt mycke! Våran älskade hund som alltid fanns där, men som nu bara är borta. Många tycker det är larvigt när man blir så här ledsen när djur går bort men om det var dom så skulle dom förstå. Det var så hemskt men samtidigt så fint när vi åkte och avliva henne.
Tårarna kom smygandes redan några dagar innan, men när vi satte oss i bilen på onsdagen för att åka iväg till veterinären när jag då också visste att hon inte följer med oss hem. Då började jag fatta det påriktigt. Jag satt och lyssnade på hennes tunga andetag hela vägen dit och tänkte att detta var sista gången jag hörde det. När vi kom fram och vi skulle gå in genom dörren kunde jag inte hålla mig längre, tårarna rann och vi gick in i det fina rummet som dom hade ordning gjort till sånna här situationer. Sköterskan visade oss in i rummet och Krissi var som vanligt glad att få träffa människorna som jobbar där. När vi kom in så satte sig Madde i en av stolarna och sa åt mig att sätta mig hos henne, jag satte mig och då kom gråtet. Sköterskan gick ut och vi alla grät medans Krissi fortfarande var glad efter att fått träffa sköterskan. Sen kom veterinären in tittade på henne och konstaterade att vi hade rätt, det var dags för henne att somna in. Hon var till och med värre än vi trodde, hade vi väntat en vecka mer hade Krissi fått lida mycke mer. När hon gick ut började jag grina ännu mer, då hoppet var helt borta. Någonstans inom mig hade jag hoppats att veterinären hade sagt att vi kunde försöka lite längre. Men jag ville ju såklart inte att hon skulle lida heller. Veterinären gick iväg och hämta något lätt lugnande som hon sprutade på tungan så Krissi skulle varva ner lite. Sen satt vi där pappa, mamma, syster och jag. Jag ställde mig upp och satte mig brevid hennes huvud och klappa henne. Hon blev tröttare och tröttare av lugnandet, till slut somna hon nästan, men hon lyckades hålla sig vaken. Vi alla satt runt om henne och våra tårar rann medans Krissi låg på golvet lugn och inte visste vad som skulle hända. Efter en bra stund kommer veterinären in med två sprutor. Både jag och min syster hade tänkt gått ut men i det läget satt vi båda kvar. Jag fortsatte klappa henne medans hon stack in sprutan. Krissi var så drogad av lugnandet så hon märkte inte ens att det stack till. Man såg hur hon började försvinna, hon la ner huvudet på golvet och somnade in. Efter den andra sprutan såg man sen att hon hade slutat andas, hennes ögon stirrade på mig. Veterinären tog av henne halsbandet och la huvudet på sidan. Hon sa åt oss att vi fick sitta där inne hur länge vi ville, sen när vi gått så skulle hon gå in och sticka den sista sprutan in i hjärtat som dom måste göra för säkerhetskull. När veterinären gått ut bröt jag ihop helt, jag kunde inte fatta att hon var borta. Vi satt där alla fyra på golvet och sa adjö. Tårarna spruta och jag hade värdens huvudvärk men jag kände den ändå knappt. Krissi låg där helt stilla man hörde inte längre hennes andning, man såg inte hennes bröstkorg röra sig och man kände inte längre att hjärtat slog. Jag ville inte lämna henne men det var jag tvungen till så till slut när en sköterska kom in så sa vi alla ännu en gång adjö och gick ut. Jag ville verkligen inte! :'(
Våran älskade underbara hund som har gett oss så mycket under alla dessa år, har lämnat oss. Hon mådde inge bra nu på slutet så hon förtjänar att få ha det bra och busa mycket med farfar uppe i himlen.
Jag saknar henne så mycket! Jag minns tillbaka när min panikångest var som värst, när jag grät nästan varje morgon när jag skulle till skolan, på mellanstadiet. Då Krissi alltid kom och la huvudet i knä eller skulle försöka trösta mig genom att slicka bort tårarna som föll ner på mina händer. Alltid när jag mådde dåligt, blev ledsen, var deprimerad, arg eller när jag bara kände att livet verkligen var pest, så la jag mig bara brevid henne och klappa henne, då kändes allt mycket bättre.
Hon var en jätte fin hund!

Så vila i frid nu älskade Krissi! Det förtjänar du!
Vi kommer alltid att sakna och älska dig! :'(

Vilken jävla början det blev på detta sommarlov då!

Det börja med att jag fick en spricka i armen och stukade handleden en vecka innan avslutningen i skolan. Sen i helgen natten till lördagen så trampar jag snett och stukar foten också. Innan vi visste hur allvarligt det var så sa jag Den får inte vara bruten! Jag kan ju inte gå med kryckor! Haha jag är så klumpig! Syrran hämtade mamma som tittade på den och det visade sig vara en stukning som tur är! Hade nog igentligen behövt kryckor första dagen men jag blev sittandes hemma istället så nu är foten redan bättre.
Och den slutliga och värsta saken som kommer göra början på lovet riktigt skit är att vi om några dagar måste säga adjö till vovven :'( Jag vill inte!!! Men samtidigt vill jag inte att hon ska lida. Så för Krissis skull vill jag inte att vi drar ut på tiden mera..

Skadad....

I onsdags kväll skulle jag cykla iväg till affären för att köpa några saker till hajken, som vi skulle på med skolan dagen efter. Efter jag handlat cyklade jag en sväng, vilket jag inte skulle gjort. När jag cyklat en bra stund så snurrar det till i huvudet, sen tappade jag balansen och ramlade av cykeln och landade på min arm. *Suck* När jag kom hem avvaktade vi lite men värken blev värre så jag och mamma åkte in till akuten. Läkaren misstänkte att armen var bruten först men efter röntgen så visade det sig vara en rejäl stukning. Så lite bandage linades runt armen sen vart det hemfärd. Vi fick sitta där hela natten, vi kom hem efter 3 någon gång och kom i säng vi 4. Så det blidde ingen hajk för min del, var ganska trött efter två timmars sömn plus att jag hade skit ont. Men idag blev värken värre både i handleden och i hela armen, så det blir att fara till läkarn imorn också om det är värre =/
Tänkte att jag skulle plugga idag men det är inte så lätt att skriva ett arbete på datorn med en hand. Det går så sakta! Jag är så trött på att skada mig, denna gång var det ju inte foten iaf. Och denna gång var jag inte klumpig iaf, hehe..
Men men så är det..

Nu orkar jag inte skriva nå mer, hejdå!

Hejdå det värsta som finns...

Nu sitter jag i skolan och längtar hem!
Det svider och kliar i mina ögon och jag är så trött! Men allra helst vill jag hem för att vara med Krissi (hunden) så mycket som möjligt. Eftersom hon kanske inte kommer vara kvar så länge till :'( Då vill man passa på vara hemma med henne istället för att sitta här.. Det värsta med att ha djur är att man en dag måste ta bort dem och också veta när det är dags, så man inte låter dem lida. Den dagen när man väl måste göra det mår man så sjukt dåligt. Helt plötsligt är inte den fyrbenta bästa vännen där längre. Hon springer inte runt fötterna på en när man kommer hem, hon skäller inte när det ringer på dörren och hon kommer inte och lägger huvudet i knät på en när man mår dåligt. Hon är helt plötsligt borta! Denna dag har jag fasat för länge! Och nu är den kanske snart här :'(

Nu måste jag återgå till skolan..

Underbara sommarväder!

I två dagar har jag varit ute i solen hela dagarna. Det har varit så nice! Men allt gott har alltid nått ont med sig. Igår kväll började jag må dåligt och idag har jag mått dåligt hela dagen pga solsting. Så jag har varit tvungen att sitta inne hela dagen. När det är fint väder vill man ju passa på o vara ute! Hade sån hemskt huvudvärk i morse så jag stannade hemma från skolan. Det var nog tur det för på förmiddagen fick jag feber också.. Blää.. Men men mår lite bättre nu så.

Ska bli skönt med sommarlov snart! På torsdag nästa vecka slutar vi! Då var det första året på KG avklarat. Nu återstår 2år.

Nu ska jag ta ett dopp i poolen, svalka mig lite..