Det sista andetaget :'(

Ända sen i onsdags så har tårarna kommit minst varje kväll. Även på dagarna några dagar. Varje kväll har det varit tårarna som följt med mig till sömns. Jag saknar Krissi så otroligt mycke! Våran älskade hund som alltid fanns där, men som nu bara är borta. Många tycker det är larvigt när man blir så här ledsen när djur går bort men om det var dom så skulle dom förstå. Det var så hemskt men samtidigt så fint när vi åkte och avliva henne.
Tårarna kom smygandes redan några dagar innan, men när vi satte oss i bilen på onsdagen för att åka iväg till veterinären när jag då också visste att hon inte följer med oss hem. Då började jag fatta det påriktigt. Jag satt och lyssnade på hennes tunga andetag hela vägen dit och tänkte att detta var sista gången jag hörde det. När vi kom fram och vi skulle gå in genom dörren kunde jag inte hålla mig längre, tårarna rann och vi gick in i det fina rummet som dom hade ordning gjort till sånna här situationer. Sköterskan visade oss in i rummet och Krissi var som vanligt glad att få träffa människorna som jobbar där. När vi kom in så satte sig Madde i en av stolarna och sa åt mig att sätta mig hos henne, jag satte mig och då kom gråtet. Sköterskan gick ut och vi alla grät medans Krissi fortfarande var glad efter att fått träffa sköterskan. Sen kom veterinären in tittade på henne och konstaterade att vi hade rätt, det var dags för henne att somna in. Hon var till och med värre än vi trodde, hade vi väntat en vecka mer hade Krissi fått lida mycke mer. När hon gick ut började jag grina ännu mer, då hoppet var helt borta. Någonstans inom mig hade jag hoppats att veterinären hade sagt att vi kunde försöka lite längre. Men jag ville ju såklart inte att hon skulle lida heller. Veterinären gick iväg och hämta något lätt lugnande som hon sprutade på tungan så Krissi skulle varva ner lite. Sen satt vi där pappa, mamma, syster och jag. Jag ställde mig upp och satte mig brevid hennes huvud och klappa henne. Hon blev tröttare och tröttare av lugnandet, till slut somna hon nästan, men hon lyckades hålla sig vaken. Vi alla satt runt om henne och våra tårar rann medans Krissi låg på golvet lugn och inte visste vad som skulle hända. Efter en bra stund kommer veterinären in med två sprutor. Både jag och min syster hade tänkt gått ut men i det läget satt vi båda kvar. Jag fortsatte klappa henne medans hon stack in sprutan. Krissi var så drogad av lugnandet så hon märkte inte ens att det stack till. Man såg hur hon började försvinna, hon la ner huvudet på golvet och somnade in. Efter den andra sprutan såg man sen att hon hade slutat andas, hennes ögon stirrade på mig. Veterinären tog av henne halsbandet och la huvudet på sidan. Hon sa åt oss att vi fick sitta där inne hur länge vi ville, sen när vi gått så skulle hon gå in och sticka den sista sprutan in i hjärtat som dom måste göra för säkerhetskull. När veterinären gått ut bröt jag ihop helt, jag kunde inte fatta att hon var borta. Vi satt där alla fyra på golvet och sa adjö. Tårarna spruta och jag hade värdens huvudvärk men jag kände den ändå knappt. Krissi låg där helt stilla man hörde inte längre hennes andning, man såg inte hennes bröstkorg röra sig och man kände inte längre att hjärtat slog. Jag ville inte lämna henne men det var jag tvungen till så till slut när en sköterska kom in så sa vi alla ännu en gång adjö och gick ut. Jag ville verkligen inte! :'(
Våran älskade underbara hund som har gett oss så mycket under alla dessa år, har lämnat oss. Hon mådde inge bra nu på slutet så hon förtjänar att få ha det bra och busa mycket med farfar uppe i himlen.
Jag saknar henne så mycket! Jag minns tillbaka när min panikångest var som värst, när jag grät nästan varje morgon när jag skulle till skolan, på mellanstadiet. Då Krissi alltid kom och la huvudet i knä eller skulle försöka trösta mig genom att slicka bort tårarna som föll ner på mina händer. Alltid när jag mådde dåligt, blev ledsen, var deprimerad, arg eller när jag bara kände att livet verkligen var pest, så la jag mig bara brevid henne och klappa henne, då kändes allt mycket bättre.
Hon var en jätte fin hund!

Så vila i frid nu älskade Krissi! Det förtjänar du!
Vi kommer alltid att sakna och älska dig! :'(